Hej på er.

jag vet att jag skrev i senaste inlägget att jag skulle skriva om träningsupplägg i detta inlägget. Men jag lägger in ett annat inlägg i mellan, det kommer att komma jag lovar :-)


En av mina PT kollegor skrev ett sådant fint o bra inlägg, som gjorde att jag fick inspiration till detta.

En sak är säker man vet ingenting om en annan människa. Man tror att den personen har det bästa livet o är så lycklig. Men vad som finns bakom fasaden det vet ingen mer än den personen. Alla har vi en ryggsäck som vi bär på den är bara tyngre för vissa o lättare för andra. 

Många av de personer som jag har glädjen att lära känna nu, vet bara vem denna Emma är. De vet inte vem Emma var för 5,10,15 år sedan. De ser en Emma som jobbar som Personlig tränare, tränar en hel del och är positiv till livet. Jag är tacksam för att det är den bilden man ser nu. Men jag är den jag är för det som jag har varit med om. Det är nog först nu som jag kan se allt med de ögonen som jag gör. Ingen bitterhet eller avsky  finns.

Jag tror nog att vi alla har mindre bra minnen av tonåren. Jag kan inte säga vad det var som utlöste allt. Men i mellanstadiet så var jag ett lätt objekt att säga saker till, jag var inte den snyggaste i klassen o absolut inte den smalaste. Jag hade kompisar och då var jag även med i scouterna. Men ändå för att dämpa sorgen för vad de sa om mig så åt jag godis, det blev när jag skulle till pianolektionerna så smet jag in i affären. Detta gjorde ju då inte mig smalare.

När man skulle börja sjuan så ville jag börja i en annan skola än de andra, men det slutade med att vi hamnade alla i samma skola o i samma klass. Trodde väll att det skulle bli bättre. Men det var väll nu det satte igång, nu kom det även fram att jag hade dyslexi. Helt enkelt ytterligare en sak att klanka ner på, det räckte inte med att man var tjock man hade dyslexi också. 

En situation som jag aldrig kommer att glömma oavsett hur mycket jag försöker är: Vi sitter i ett klassrum jag går i sjuan eller åttan. Jag sätter mig på stolen o killen bakom mig skriker till de som sitter vid fönstret att de skall öppna fönstren för det kommer att explodera nu. Vet att jag satt kvar helt tyst men inom mig så grät jag.

Scouterna var min räddning, där kunde jag vara mig själv. Sommaren mellan åttan och nian var jag på konfermationsläger på Lysestrand. Den sommaren kommer jag aldrig att glömma där fick jag ett självförtroende. Träffade människor som fortfarande står mig nära och som jag aldrig kommer att glömma.

Efter sommaren kom jag tillbaka till skolan o började säga ifrån. Det blev en sådan skillnad, de slutade säga att jag fet, ful, tjock att jag var dum för jag inte kunde stava mm. 

Något som inte tog lika snabbt, det var att få min självkänsla stark. Det är nog inte fören nu när jag snart är 35 år som jag kan säga att: jo Emma du ser bra ut du kan vara nöjd med dig själv.

Jag har fortfarande svårt att ta till mig när någon säger att jag ser bra ut eller om jag har gjort något bra. Men det jag gör nu som jag absolut inte kunde gör för fem år sedan det är att säga Tack tillbaka. Innan trodde jag att de hade en baktanke med att de sa så, att det skulle komma ett MEN. 

Jag skrev innan att jag är den jag är för det jag har varit med om. Hade jag fått leva om mitt liv så hade jag ju absolut inte velat leva dessa åren igen. Men jag vet hur det känns när någon säger saker till än, när man har ett självförtroende som ligger under marken. Jag vet också hur det känns när man börja märka att man blir starkare och starkare man börjar se livet på ett annat sätt. 

Jag har saker jag fortfarande måste jobba med varje dag för att inte ta mig tillbaka till Emma 13 år igen. Men jag kan se Emma 13 år på ett annat sätt nu och vill bara hjälpa henne. Jag känner ingen avsky för de personer som gjorde detta mot mig under dessa år. Antingen vet de vilka de är och jag hoppas då att de lär sina barn att alla är vi lika mycket värda oavsett hur vi ser ut. Eller så vet de inte vad de gjorde o ja men då är det så.


Jag skriver inte detta för att få sympati eller något sådant. För jag försöker att lägga bit för bit bakom mig och försöka se livet så positivt som jag bara kan. Jag är bara glad om jag kan inspirera någon. En sak som jag har märkt är att jag var inte ensam om att ta mig igenom tonåren på detta sätt. Vi är fler som har haft det jobbigt o det finns de som har haft det betydligt jobbigare än vad jag har haft. 

Men kom i håg vi är dem vi är för det vi har varit med om. Jag kommer alltid se det med positiva ögon från och med nu :-) 


 

Hösten 2014

 

Våren 2010


Kan jag så kan du :-)