Visar inlägg från november 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Julen börjar närma sig

Hej på er allihopa, hoppas allt är bra med er alla. Att ni inte har börjat få den den traditionella jul stressen ännu. 

Vist det är första Advent o om fyra veckor är det jul. Men snälla ta det lugnt och stressa inte upp er. Man måste inte ha allt på julbordet eller alla dess julklappar. Är det inte viktigare att DU mår bra till julhelgen så att DU kan umgås med dina familj. 

Alla har vi våra traditioner i hur vi firar julen. När jag var liten så åkte vi alltid upp till Gävle till min mor-mor och mor-far. De senaste åren så firar vi julen vartannat år hos min mamma och vartannat år hon min mor-mor i Kareby. I år är det jul hos min mamma med traditionellt julbord, ett måste för mig är Janson och Risalamalta. Sedan spelar det ingen roll vad som är på bordet. Sedan är det Kalle, oavsett att jag snart är 35 år så är Kalle kl 15 ett måste. Jo jag vet,, jag är ett stort Barn fortfarande :-) 

En annan tradition som jag verkligen gillar som kanske till och med är viktigare är Kalle, det är Musikhjälpen. Under några dagar är man helt fast i att lyssna på Musikhjälpen. I  år är den mellan 8-14 december och de är i Uppsala. I år skall de samla in pengar till att kunna stoppa spridningen av HIV. Tycker det alltid tar upp viktiga ämnen som de också samlar in pengar till.

Satt häromdagen o prata med en kompis om detta att vi i Sverige är så givmilda. Att det är helt otroligt hur mycket Musikhjälpen har samlar in genom åren. Vi pratade också om hur det kommer sig att vi är så givmilda just under julen. Tror mycket väl att man behöver ha hjälpen även under våren, sommaren eller hösten också. Men jag känner personligen att det är bättre att vara givmild under julen än inte alls. Och är det så att vi människor känner att just julen är tiden man vill hjälpa genom att  ge pengar, tid, kärlek mm, men gör det då.  Men jag tror att både Du och jag vet att våran hjälp behövs även resten av året. 

I år kommer jag vara med och ge pengar till Musikhjälpen, men det kan även ni vara. Många av er vet att jag jobbar som oberoende återförsäljare till Forever. Jag kommer göra så här att för varje produkt jag säljer så kommer 50 kr gå till Musikhjälpen. Detta gäller från och med i morgon 1 december till Fredagen den 12 december. Så när du köper julklappen till någon du tycker om eller varför inte till dig själv. Så är du även med och hjälper till o samla in pengar till Musikhjälpen. Vist kan det inte bli bättre. 

Det du gör är att du mailar, ringer, via Facebook eller personligen lägger en beställning till mig. Man kan även gå in på min Hälso shop och göra en beställning eller se vad det finns för produkter. Svårare än så behöver det inte vara och jag kommer sedan med produkten till dig. Har ni några frågor eller funderingar så är det bara att fråga.


                           Lova nu att ta hand om dig själv o TA DET LUGNT :-) 


 

                          



0 kommentarer | Skriv en kommentar

VÅGA !!

 


- Varför är vi så rädda för sådant vi inte vet något om? 

- Varför måste vi veta vad som komma skall ? 

- Varför stannar vi lite för länge i vissa situationer för att vi inte vågar ta det där steget?

- Varför är det så lätt att hamna i den där bekväma zonen?

- Varför vågar vi inte bara Hoppa o se vart vi hamnar?

 

Detta är verkligen punkter som jag själv har varit i o som jag nu i dagsläget verkligen börjar fråga mig själv om.

Jag är nu inne i min fjärde eller om det rentav är femte vecka som jag inte jobbar som kock. Förra veckan kom jag på mig själv med att jag gick o log. Jag hade den där känslan i kroppen som jag hade för ett år sedan, när jag läste till Personlig Tränare. Då för ett år sedan var det första gången som jag kände den känslan. Första tanken var då att: är det så här man skall må, är det så här det är när allt bara stämmer.

Efter olika anledningar så tappade jag den känslan men nu viste jag hur bra jag kunde må. O det var dit jag ville igen. O förra veckan kom jag tillbak dit och vet ni? jag kommer nu ALDRIG släppa denna känslan. 

Jag viste mycket väl i Januari när jag började jobba som kock igen att det inte var den rätta vägen. Men vad skulle jag göra, laga mat var ju det ändå jag kunde. ok jag hade nu också en PT utbildningen men jag hade ju inga kunder. Så det var bara att köra vidare på det man kunde. Jag viste att om jag inte gör något så kommer jag att bli en surkäring o bara tycka att allt är skit. Men jag vågade inte,, jag vågade inte ta det steget för jag viste inte vad som skulle finnas om jag stängde den dörren. 

Jag behövde få ha en livlina som jag skulle kunna dra i om det skulle gå åt helvete. Men vad skulle det vara?

Vet att jag tänkte flera gånger att det hade varit så skönt om man hade det lite bättre ekonomiskt. Att man viste att man hade någon som skulle kunna hjälpa än. Men samtidigt så hade jag nog inte tagit i mot den hjälpen. För jag vill göra detta själv, eller rättare sagt jag har fått klara mig själv innan så det är så jag är van. 

Men sedan fick jag lite idéer av vänner så till slut så vågade jag söka andra jobb. Den där livlinan jag letade efter, den kom. Jag fick ett vikarie jobb på ett Gruppboende för förståndshandikapade, något jag aldrig trodde att jag skulle få.

Nu hade jag ju livlinan så nu var det dags att ta det där stegat att säga upp sig. Säga upp en fast punkt i ens liv, en trygghet. Nu var det verkligen dags att ta det där Hoppet o se vart man hamnar. Jag hade verkligen inte någon aning vart jag skulle hamna.

Rädd?? Ni skojar inte. Vissa dagar var det en skön känsla att jag äntligen gjorde det men andra dagar kom känslan: Seriöst Emma vad sjuton håller du på med.

Men nu fyra eller om det är fem veckor sedan så kan jag bara säga att jag är jäkligt stolt över mig själv att jag gjorde detta.

I dag har jag mer PT kunder än vad jag trodde att jag skulle få, de bara rullar in ;-) Jag får fler o fler timmar på de 2 gruppboenden som jag jobbar på. O de verkar alla tycka om mig ;-)

Jobbet med Forever går bra, har verkligen fått en push med det och jag ser bara ljust på den framtiden. 

Är jag fortfarande rädd? Jo det är klart man är, det finns ju risker i allt. Men jag är mer hoppfull o vill verkligen tro att detta kommer att lösa sig. 

Jag mår jäkligt bra just nu o det är det som är det viktigaste för mig. Jag vågar verkligen drömma och jag kan säga att vissa av de drömmarna jag har. Kan jag få lite pirr i magen men det är en skön känsla :-) 

Så våga Hoppa, Stanna inte kvar i något som du inte mår bra i. För du vet att om man stänger en dörr så öppnas en annan. 

 





Varför tränar du ?


 

    

När jag har konsultationer med mina ev kommande PT kunder så är en fråga. Vad är deras mål, vad är det de vill få ut av sin träning. De svar man får är allt från att man skall göra ett lopp längre fram, man vill gå ner i vikt, vill blir större, få en fastare kropp mm. 

Det flesta vill mer eller mindre må bra. Detta är något som även jag vill och ville när jag började med min träning. Innan 2005 så var väll inte träning något som jag gjorde så ofta. Men 2005 kom cyklingen o man började sakta men säkert med det. 2009 var det riktiga startskottet det var då jag fixade gymkort, började tränade mer frekvent. Mitt första mål då var att jag ville må bra. Ville träna för att ev kunde de problem jag har med mitt hjärtfel kanske bli bättre eller någon av de andra problemen jag hade/ har. När jag sedan fick veta att jag har en sidogren till Narkolepsi så var rådet från min läkare att jag inte skulle sluta träna. För träningen var en del i medicineringen. 

Detta var ju något som jag kände som en positiv sak att det var ok för mig att träna. Vet att några i min familj undrade under denna period om jag inte tränade lite väl mycket. Kollade med de läkarna jag hade (hjärtläkaren, njurläkaren, neurolog läkaren och astma läkaren) om det var att ok att träna så som jag gjorde och jag fick godkänt från alla.

Nu var träningen något jag ville göra för att jag ville må bra. Jag ville se om jag ev kunde bli kvitt något av skiten jag hade/ har. Detta mål har jag fortfarande men även andra mål har kommit så som att göra två triathlon nästa år. Men det STÖRSTA målet är nog ändå att jag skall må bra.

Jag fick då godkänt av alla läkare jag har. Men en av dem gav mig ändå lite direktiv, det var hjärtläkaren. Jag får lov att träna o tävla så länge jag inte maxar. Detta inbära att jag inte får köra jätte tunga lyft när jag kör styrka o jag får inte träna om jag känner mig sjuk ( detta är ju då inget som är speciellt för mig, detta skall ju då alla tänka på) Men annars så var det ok, tänka mig för bara.

I dag (måndag) var jag på årlig kontroll på mina njurar. Gör väll det en gång per år sedan 2004 typ. Det har alltid varit något som inte har varit helt ok, men ändå inte katastrof. Men i dag kom dagen som jag någonstans har väntat på. ALLA mina värden var jätte bra, salterna, järn, creat ja allt var jätte bra. Mitt blodtryck var kanon. Läkaren sa att han brukar vara på barnavdelningen o de värdena jag hade är vad han brukar se att barn har ;-) 

Kan säga att jag dansade när jag gick hem. Yes min träning o så som jag lever just nu har gjort någon nytta. Tydligen äter jag bra o jag tar hand om mig genom träningen på ett bra sätt. ÄNTLIGEN

Nu skall bara resten av skiten bli bättre också, jag kanske inte kommer bli helt kvitt det. Men en sak vet jag o det är att jag mår så mycket bättre nu än vad jag gjorde för 5 år sedan. Och skillnaden nu från då är att jag tränar mer, äter bättre, stressar inte lika mycket, har ingen depression och självförtroende är så mycket bättre :-) 

Så till baka till frågan: Varför tränar du? 

Det är något som bara du vet, men jag hoppas att du verkligen vet varför.

Och fortsätt o kämpa, i slutändan så kommer du vara tacksam för det :-) 

 


Om det är någon som vill ha lite hjälp med sin träning så hör av er. Jag vill mer än gärna hjälpa dem som vill ha min hjälp. 

                                                    Ha en fortsatt bra vecka så hörs vi.

KRAM PÅ ER :-) 


 

0 kommentarer | Skriv en kommentar