Visar inlägg från september 2014

Tillbaka till bloggens startsida

20 år sedan,,,

För 20 år sedan var jag 14 år, jag gick i högstadiet. 

Jag kommer aldrig att glömma den dagen när jag kom till Brunnsboskolan. Vi hade SO och jag satt bredvid Helena i klassen. Då kom våran lärare och berättade att det hade hänt en stor katastrof, en båt har sjunkit utanför Finland. Estonia hade sjunkit. När hon berättar om detta så säger jag till Helena: Gud vad skönt att det inte är Estline för på den båten jobbar min morbror på. 

Jag gick i skolan hela dagen och när skolan var slut åkte jag hem. När jag kommer hem så ringer än av mina vänners mamma. Hon frågar hur det är med min morbror. Jag säger då att han jobbade inte  på Estonia utan han jobbar ju på Estline. När min mamma kommer hem så berättar hon att det är Estonia min morbror jobbar för och han var med på båten.

Vad jag som 14 år fick för mig att min morbror jobbade på Estline vet jag inte, jag hade ju åkte med den till Tallin innan, borde kanske ha vetat är det är Estonia. 

Men när jag väl fattar att han hade varit med på båten så satt jag framför TV och bara kollade på alla de namn som fanns med på de överlevande. Hans namn fanns med, han hade överlevt. 

Kommer i håg att jag skämdes lite över att jag inte hade fattat innan att det var Estonia han hade jobbat för o inte Estline. 

Kommer ej i håg riktigt hur lång tid efter katastroffen som vi åker till Gävle hela familjen. Min mor-mor och mor-far bodde där då och min morbror var hos dem ett tag. Det var skönt att komma dit o få träffa alla. 

Min morbror har berättat för oss hur allt gick till, och jag kan verkligen inte ens föreställa mig hur det var för honom. Hur man som person hanterar en sådan stress, i det kaoset. Ingen vet hur man skulle hantera en sådan situation, innan man  har varit med om det själv. 

Jag är så sååå tacksam att han klarade sig och att han finns i mitt liv. Vet att det har varit en jobbig period för honom, men att han nu jobbar o föreläser om sådant som betyder mycket för honom.

Det har ju varit en del om Estonia nu i dagarna o det är väll inte så konstigt. Det är en katastrof som många har en familjemedlem, släkting eller vän som tyvärr gick bort eller som klarade sig. 

Min morbror var 33 år när detta hände, ett år yngre än vad jag är i dag. Kom o tänka på det i veckan när jag hörde en interjuv med honom på P1. Allt blev så verkligt på något sätt, jätte svårt att förklara. Men det kändes jäkligt konstigt att sitta hemma i vardagsrummet o höra interjuven m honom o inse att han var nästan i min ålder.

Jag älskar havet gjorde det innan var jag 14 år o gör det än i dag. Jag tycker det är fridfullt att sitta på en klippa o höra hur vågorna slår mot stenarna. Men jag har även en stor respekt för havet. Det finns så mycket kraft i det som man inte har något kontroll på. 

När jag är på passagerare båtar typ Stena, Silja Line mm så kollar jag alltid efter vad är flytvästarna, vart är livbåtarna. Skall jag bo i en hytt så kollar jag kartan över hur man skall ta sig till närmaste utgång. Detta är något som jag bara gör, när jag vet vart allt är då är jag lugn. 

I morgon är det 20 år sedan eller rättare sagt i natt är det 20 år sedan. Jag kommer lägga en tanke på alla dem som tyvärr inte klarade sig. Men också en tanke på min morbror som klarade sig.

Tack Urban för att du är den du är :-) 





0 kommentarer | Skriv en kommentar

Dags att hänga upp knivarna,,,,,,

När jag var 13 år var jag, mina mamma och min mormor ute och gick. Då sa jag att när jag blir stor skall jag bli kock. Det min mamma sa då var att, det är tungt, stressigt och dåliga arbetstider.

Jo det hade hon ju då rätt i, men jag var fast i att jag skulle verkligen jobba som kock. När jag gick i nian och skulle söka till Gymnasium så fanns det bara ETT ställer jag ville till och det var Estermosesson. Vet att syokonsulenten sa att jag borde ju söka minst två gymnasium till tanke på att jag inte hade så bra betyg. Men jag sa då att om jag inte skulle komma in så får jag väll gå som lärling ett år. 

Nu behövde jag då inte gå som lärling för jag kom in. Det var en sådan skillnad att komma in på en skola där man kände att man kunde något. Jag var inte så snabb m läsningen kunde inte stava så bra och hade svårt att koncentrerar mig. Men jag kunde laga mat och det fick jag höra och fick beröm. 

Min gammelfarmor bodde i Filipstad när hon levde, inte så långt i från Grythyttan. Kommer i håg att hon pratade om Carl Jan Granqvist  och det började växa en dröm att någon gång skall jag också läsa där. Det var inte så att jag tänkte på det dagligen men det låg där och grodde. 

Efter att ha läst tre år på Estermosesson, varit ute på lastfartyg, passagerarbåtar. Bott i Stockholm och på Irland, gjort en säsong i Åre. Jobbat på några ställen i Göteborg så var det dags att ta steget och våga prova o se om man kom in uppe i Grythyttan.

Jag kom in och bodde tre helt fantastiska år i miljö som jag verkligen trivdes i. Träffade vänner som jag fortfarande har som nära vänner. Gjorde middagar, event, fester som jag aldrig kommer att glömma. 

2009 kom man hem till Göteborg och nu hade jag bestämt mig att det var dags att stanna hemma i Göteborg. Att fixa ett jobb o försöka hitta tillbaka till sina vänner som fanns kvar. 

Det var även hösten 2009 som jag fick veta att jag har en sidogren till Narkolepsi (sömnsjukdom). Men det var inget som direkt stoppade mig, utan mer tvärtom. Jag fick den medicin jag behövde och jag fick tillbaka mitt liv. Det var nu som träningen kom in i mitt liv, jag tog tar i cyklingen ännu mera än innan. 

Något år efter det kom astman som ett brev på posten. Det tog ett tag innan jag lärde mig hantera det. Har nog än i dag inte riktigt lärt mig hur jag skall handskas helt med det. Men jag lär mig hela tiden. 

Det som nu hände var att det blev jobbigt att jobba i ett kök. Jag märkte att något inte riktigt var som innan. Min röst försvann helt plötsligt när jag stod vid spisen eller vid stekbordet. Om jag öppnade en ugn med ånga så viste jag inte om jag skulle vara hes eller inte efteråt. Fick börja använda astmamedicinen oftare och oftare när jag jobbade. Stressen som jag innan tyckte var kul kunde jag nu inte hantera. Jag kunde gå o nynna och små sjunga när det var mycket och stressigt, det var så jag handskades med den. Nu fick jag nästan panik. Jag kunde helt plötsligt börja gråta, slutade prata för att kunna fokusera o koncentrera mig på det jag höll på med. För mycket ljud, för stimmigt gör att det blir för mycket helt enkelt. Detta på grund av att jag har Narkolepsi.

Även jag insåg tillslut att ok Emma detta funkar inte hitta en plan B. Men seriöst vad sjuton skulle jag göra. Laga mat är ju det ända jag kan göra. Det var ju det jag skulle göra sedan jag var 13 år. Har ALDRIG haft någon annan tanke än att stå i kök och laga mat till andra. 

Men träningen hade ju kommit in i mitt liv, jag hade en PT och han gav mig inspiration. Att jobba som PT kanske är något, men det kostar ju sååå mycket pengar. Men efter om och men så hittade jag en Personlig Tränar utbildning på en Folkhögskola utanför Falkenberg. Där man faktiskt kunde söka CSN ;-)

 Och här mina damer och herrar, var det som mitt nya liv började. Bara efter någon vecka så viste jag att det var detta jag skulle hålla på med. Jobba med andra människor. Kunna hjälpa dem med vad det nu är de vill ha hjälp med. Så att de får ett sådant bra liv som bara de kan ha. Det var även under denna utbildning som jag tog tag i saker som hade varit svårt för mig under grundskolan. Att kunna stå upp för mig själv och inte ta i mot skit från andra. För att de inte har kunskap om vad Dyselexi är. Efter en termin så kom jag tillbaka till Göteborg men bättre självförtroende, en person som sa i från och som hade en helt annan dröm. 

Men att jobba som Personlig Tränare var svårt, jag hade ju stått i kök och lagat mat. Men hur säljer man, hur tar man det första steget att prata med människor som man inte känner. Det går bättre nu jag blir mer och mer säker för varje dag men har mycket kvar att lära mig. 

Under sommaren som nu har varit var min tanke att sats med PT biten. Men det blev inte riktigt så för jobbet som kock tog så mycket energi av mig. Tanke på att varje dag var en kamp att fixa allt. Jag fick inte bli sjuk för då hade jag svårare att vara i köket för astman. Om det hade varit en stressig dag så var jag helt färdig efteråt och hade verkligen ingen energi till att jobba med PT biten. Helt enkelt det fanns ingen energi kvar att göra det som jag viste gjorde mig till en glad och positiv person. Jag viste hur bra jag kunde må, när jag mådde som bäst. Och det gjorde jag absolut inte nu. 

Efter en öl med en av mina cykelvänner, Sandra heter hon. Gjorde att jag öppnade upp nya dörrar. Hon sa, Du vill jobba heltid med PT jobbet ok du gör inte det nu. Men vad kan du jobba med som kan kompletterar PT jobbet. Det finns ju de som jobbar som Personlig Assistent. 

Där sa hon ju något,,, när jag var 19 så jobbade jag ju en kort period som det. Sedan har min familj varit stödfamilj till kille. Under flera somrar har jag varit på scoutläger med förståndshandikappade. Varför hade jag inte tänkt på det innan, men jag har ju ingen utbildning.

Men jag sökte flera jobb där de sökte någon som ville jobba som personlig Assistent. Trodde nog aldrig att jag skulle få något svar. Men förra veckan var jag på en interjuv och mina vänner i Fredags fick jag veta att jag fick jobbet :-)

Fick en tjänst på stadsdelförvaltningen i Västra Göteborg som timvikarie. Vilket innebär att jag kommer att jobba som Personlig Assistent på ett gruppboende i Frölunda. Jag kan nu bestämma själv när jag kan jobba och jag kan ha detta tillsammans med PT jobbet och jobbet som återförsäljare till Forever. 

I dag Måndag den 15 September sa jag upp mig från kock jobbet, det kändes jätte konstigt. Skall jag vara helt ärlig så har jag ingen aning vad det är jag har gett mig in på. Men det känns jäkligt skönt och det känns rätt. 

Så jag kommer att hänga upp mina knivar, men det som ändå känns skönt är att det går att ta ner dem om jag nu skulle känna att jag vill det. Men just nu tror jag att jag kommer låter dem hänga ett tag. Och börja ta hand om andra människor o få dem att ha en sådan bra liv som bar de kan kan ha.


Jag hade en dröm när jag var en tjej på 13 år, i dag har jag en annan dröm.

Vem vet vad som händer i morgon :-) 


Tjörn Triathlon 2014


 



Ja men då har helgen som jag har längtat till varit och den blev så mycket bättre än vad jag hade trott.

Det började i lördags med att jag åkte till Skärhamn o skulle vara cyklande Funktionär. Till de som gjorde en HIM (halv ironman). Jag cyklade bredvid den killen som låg 2-a i löpningen ( sista delen i ett triathlon). Att vi cyklar bredvid är mer att att de som står längs med vägen skall veta vilka som ligger i täten.  

Den killen som jag först cyklade med fick kramp i ryggen o fick tyvärr bryta efter första rundan. Hoppas verkligen att han mår bättre nu, han kämpa på så bara den under den första rundan. Den killen som jag sedan fick cykla bredvid och som kom på andra plats var Erik Holmberg. Blev rätt så paff när han helt plötsligt började prata med mig, vet att jag tänkte , hur sjuton kan du springa o prata samtidigt ;-) En av de sakerna jag verkligen gillar med triathlon är att man peppar varandra längs vägen. Det var något Erik gjorde han hejade och peppade andra som han sprang om :-) 

  Söndagen kom och det var nu JAG skulle tävla. Min första triathlon om man inte räknar med den prova på träningen i Råda sjön. Hade satt klockan på 7,30 men vaknade nog redan kl 6. Så när klockan var 7 så var det lika bra att gå upp och äta frukost. Peppad var nog bara förnamnet hur jag kände mig. Klockan 9 skulle jag möta upp Therese vid växelstationen. Nu hade det börjat regna lite, men för min del så var kanon. Lite regn i luften och jag kan andas bättre :-) men det behövde ej bli mer kände jag. 

Efter att man hade ställt in cykeln o fått ordning på sina saker så tog vi en kaffe och bara njöt att nu var det dags. Det var nu start skottet för min och Therese resa skulle börja. Vi har sagt att vi skall tillsammans träna under hösten o vintern o steg för steg ta oss till IM i Kalmar (ironman).Om det blir om 2,3,4, år ja det får vi se. Där i mellan blir det andra roliga Triathlon tävlingar. Men tillsammans vet jag att vi kommer att fixa det :-) 

Tillslut var det dags för simningen, absolut min svagaste del. Hann simma lite innan starten gick och det kändes helt ok.

Starten gick kände att det gick bra, men sedan vet jag inte vad som hände. Jag simmade ju inte rakt, höll på att simma in i en brygga. Blev nog rätt stressad då så jag fick inte ordning på simningen och andningen. Fick börja simma bröstsim o med huvudet ovanför vattnet. När andningen blev bättre så kunde jag ha huvudet i vattnet men fortfarande bröstsim. Började Crawla lite men mestadels blev det bröstsim. Blev lite irriterad på mig att det gick såå långsamt. Äntligen kom jag fram o jag kunde springa till cykeln. Hade lite problem att få av mig våtdräkten för den hade fastnat i klockan jag hade på mig. Sedan hade jag lite problem att sätta på mig tröjan jag skulle ha, den hade korvat sig eftersom jag var våt.

Men tillslut så satt jag på cykeln. Nu var jag i mitt rätta element nu var det bara att köra. Första delen var lite motvind och backigt. Men det blev bättre och jag kunde stundtals ligga i över 38 km/h. Cyklade om en hel del personer och ingen cyklade om mig ;-). Självförtroende började stiga igen och simningen var som bortblåst. Hade bestämt mig att sista delen innan växling så skulle jag ha lätta växlat för att kunna cykla ur min ben. Försöka ha så fräscha ben som möjligt till löpningen. Det blev ett litet irritations moment i slutet av cyklingen när det blev kö av bilar och jag viste inte riktigt var jag skulle ta vägen. 

Växlingen till löpningen gick bra. Nu var det bara att springa och att inte stanna. Vist hade man stumma ben men efter första backen så kändes de helt ok. Kände att jag hade ett bra driv löpningen. Jag springer inte så fort något jag skall träna upp så efter de förutsättningarna så gick det bra. Fick lite känning i höger ljumske men det var bara att ta bort den känslan och bara se målet. Nu var det då fler som sprang om mig, men jag tror jag sprang om två personer ;-) Sista biten in i mål hade jag sagt till mig själv att där lägger jag in nästa växel, då får det bära eller brista. Som tur var så hade jag en person framför mig så jag skulle bara förbi honom, och det gjorde jag. Ju närmare mål man kom desto fler som hejade på än. Man fick så mycket energi, det kändes som det var jag som vann :-)  Kom i mål på 1 timma och 31 minuter :-)

Hade satt ett mål innan att jag skulle komma i mål och känna att jag hade gett allt. Att jag skulle känna mig nöjd. För mig själv så hade jag hoppats på 1 timme och 30 minuter men det var något jag bara hade satt så där på en höft. Jag hade ju ingen aning eftersom det var första gången. Så att komma i mål på 1 tim 31 minuter är jag jätte nöjda med och jag gav verkligen allt. Det visade sig att jag kom på en 24 plats av 80 och det är jag jätte nöjda med.

Jag vet ju nu vad jag MÅSTE träna på och det är simma rakt men även får ordning på simtekniken. Löpningen och cyklingen måste jag också blir starkare och snabbare i. Men det är väl tur att det finns saker att träna på. 

Det var jätte kul att det fanns folk längs med vägen som hejade, det gav verkligen energi. Jätte kul att min mor-mor och bägge min bröder kom. Jätte tack även till Sofia, Jonas, Gustav, Mika, Johan och Antti som stod längs vägen och hejade.

Sedan Therese och Aina ni är såååå jäkla bra. Vi gjorde det och vi kommer att fixa det igen :-) 

 

( Det kommer att komma bilder, fick inte ordning på det nu bara.) 

0 kommentarer | Skriv en kommentar